Syftet med kampanjen Hej Sverige är bland annat att förändra negativa attityder gällande unga som tvingats fly till Sverige. Vi vill lyfta fram de verkliga berättelserna bakom statistiken över människor som flyr och söker sig till Sverige. Vi hoppas att berättelserna visar att dessa barn har en historia och ett liv före flykten, en familj som vill deras bästa, framtidsdrömmar och att det finns sammanhang som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser.

Här hittar du gripande berättelser från ungdomar som ensamma har flytt från sina hemländer och börjat ett nytt liv i Sverige. Dessa kan med fördel användas i undervisningen.

Här finns inget krig, inget hot

Vi sitter på ett kafé på Centralstationen i Stockholm. Ali tar en klunk te och pekar mot den välkända ”ringen”.

– Där nere kom jag, säger han. Det var folk överallt, och många sprang.

Han ler åt minnet.

– Alla pratade konstigt. Allt var annorlunda. Jag var glad, men rädd. Vad skulle jag göra nu? Vem skulle jag fråga? Tänk om någon var civilpolis och skulle arrestera mig?

Läs hela berättelsen här

Mest av allt saknar jag mamma

Jag heter Mirwais och kommer från Kabul i Afghanistan. Jag är född 1989 och har en mamma, pappa, lillasyster och lillebror. Min mamma är läkare och min pappa var med i ett politiskt parti.

I Afghanistan hade jag ett bra liv om man jämför med många andra, som inte får gå i skolan. Jag gick i en privatskola och läste mycket matte och engelska. I Afghanistan har man ibland flera prov som man måste klara på en enda dag. Därför läste jag också extra.

När jag var 11 år började jag också jobba i en cykelaffär. I början fick jag städa i butiken, men senare fick jag vara med och laga cyklar. Jag gillade arbetet, men pappa ville att jag hellre skulle komma hem och plugga.

Läs hela berättelsen här

Jag hade bara en chans att fly

Jag heter Hanfare och kommer från Eritrea. Jag lämnade min mamma där i december 2010. Min pappa är död. Han dog i kriget mot Etiopien.

I Eritrea var allt så annorlunda mot i Sverige. Mamma och jag hade ingen el, bara en fotogenlampa och ibland hade vi inte pengar till att köpa fotogen. I skolan fanns inga bord eller stolar eller böcker. Vi satt på plåttunnor.

Jag tillhör folkslaget afarer. I Eritrea tror många att alla afarer är nomader och vi blir därför kallade för ”bönder”. Det finns nio klaner och nio olika språk i Eritrea. Därför tycker jag att man borde lära barnen tidigt att man ska respektera varandra.

Efter grundskolan måste alla göra militärtjänst i Eritrea. Min mamma hade en bror som gjorde militärtjänst – och han kom aldrig tillbaka. Ingen vet vad som hände honom. Mamma ville inte riskera att samma sak hände mig. Eftersom pappa är död är jag den enda hon har. Alltså skulle jag fly till min farbror i Jemen.

Läs hela berättelsen här

De som hjälpte oss blev dödade

Mitt namn är Palwasha och det här är min berättelse.

I Afghanistan var mina föräldrar lärare och aktiva inom politiken. När talibanerna kom till makten år 1996 tog de oss till ett läger någonstans mellan Kabul och Parwan. Kvinnorna och männen skiljdes åt och det dröjde sju år innan jag träffade min pappa igen.

Lägret var hemskt, men vi var ungefär 40 stycken som lyckades fly i mörkret på baksidan. Jag minns att vi sprang genom lera och vatten. Mamma drog oss och sa att vi skulle vara tysta. Jag vet att de som vaktade medan vi flydde blev dödade. Jag har ganska hemska minnen från min barndom. De ljusa minnena försvinner snabbare.

Läs hela berättelsen här

Efter en lång och farlig flykt kom Ali, Reza, Mortaza, Aster, Hanna, Amin och Hadi till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Några får stanna, andra inte. I UR:s prisbelönta serie får vi  följa sju unga människor som lämnat allt. Läs mer här.

Se ”Ensamkommande flyktingbarn” på UR.se
Print Friendly